När jag fick min unge var jag 41 år. Jag kände mig extremt redo för barn men drabbades i alla fall av en nedstämdhet (förlossningsdepression “light”) som lyckligtvis gick över, efter det att jag fick hjälp av en psykolog.
I det här avsnittet av Magpodden inviger jag kategorin Sorgsöndag, med Malin, som berättar om hur det var för henne. Det var mycket värre. Nu har hon tre barn och hon är på en helt annan plats i livet men resan dit var inte lätt.
Här kan du lyssna på mig och Malin och även på vad hon ville berätta mer, efter det att vi spelat in vårt samtal.
Om du bara ska dela med dig av ett enda samtal här på Magpodden så ska du dela med dig av det här! Det finns många nya mammor därute som behöver få lyssna på just detta. De behöver få veta att de inte alls är ensamma, inte hemska, otacksamma eller dåliga mammor.
De behöver bara få lite hjälp.
Längst ned (på inlägget på Magpoddens hemsida) hittar du delningsknapparna. Använd dem och HJÄLP en mamma!
SAMTALSLÄNKAR:
Jag pratar om en vän som skrev på sin blogg om sin egen förlossningsdepression. Här hittar du det inlägget.
En Annan mamma, Lotta Lindeborg, har skrivit en bok om sina upplevelser (som jag fick reda på genom att hon skrev en kommentar här under)
“En mekanisk mamma” heter den och den kan du köpa via Adlibris här : En mekanisk mamma. Adlibris.
Eller direkt av Lotta via mail: Lotta.Lindeborg@gmail.com, Då kostar den bara 140 kr inkl frakt.
Podcast: Play in new window | Download
Hej, bra att detta ämne uppmärksammas mer och mer på olika sätt! Hoppas det är OK att jag delar på min hemsida och Facebook-grupp, som heter samma som min självbiografiska bok “En mekanisk mamma”. http://enmekaniskmamma.blogspot.com
Tack för att du delar! Det är ju det jag praktiskt taget bönar och ber alla att göra med just det här inlägget! Och tack för att du orkade skriva en hel bok om DINA upplevelser! Jag lägger genast in länken till den!
Jätteviktigt. Jag gick själv med förlossningsdepression i 1 och 1 halvt ár. Skulden och skammen att inte vilja ha mitt barn, att hon var för mycket, begravde jag djupt och det är först nu med barn nummer tvá som jag kunnat erkänna detta och förláta mig själv. Jag sökte aldrig hjälp men nu har jag pá olika sätt sett till att bvc, mvc och min man háller koll pá mig.
Jag satte för höga krav pá mig: jag skulle amma länge, vara hemma länge, kunna bara vara med mitt barn, gá ut ofta med mitt barn, jag skulle vara lycklig i rollen som mamma.
Jag minns att jag innan förlossningen med ettan bestämt mig att jag skulle prata med mitt barn hela tiden – efter förlossningen kunde jag inte fá ut ett enda ord.
Det hjälpte nog inte heller att ettan har en diagnos och att anknytningen inte fungerade frán hens háll heller.
Varför sökte inte jag hjälp? Dels hade vi inga pengar och dels fattade jag inte det själv att det var sá illa. När mitt barn var ett ár eskalerade det rejält, jag förstörde relationer och ville inte leva mer för att jag var sá hemsk som bara förstörde várt barn och de runt omkring mig. Jag förtjänade inget gott i livet och jag ság till att det blev sá fast folk fórsökte hjälpa. Dá började jag fatta hur dáligt det var oh pá nágot vänster sá vände det.
Barnmorskan pá efterkollen nu senast sa att det viktigaste är att man blir uppfángade och fár hjälp snabbt, dá behöver det inte bli nágon riktig depression.
Tack kära du! För att du tog dig tid (och kraft) att berätta för oss här på Magpodden! Vilket onödigt helvete det här är för så många! Som din barnmorska sa, det är så viktigt att man blir uppfångad snabbt. Men det ÄR svårt att se själv hur illa det är. Jättesvårt. Och de där höga kraven. Var KOMMER de ifrån?! Jag blir förstås mycket glad att höra att det har vänt nu för dig. Du, som alla vi andra, är värd ALLT GOTT! För du är här! Det räcker. Tack igen för att du skrev!
hej igen! Tipsa gärna om att man kan köpa boken direkt via mig, Lotta.Lindeborg@gmail.com, kostar bara 140 kr inkl frakt då. Kostar runt 200 kr på adlibris
Så bra att ta upp!
Själv blev det för jobbigt när vi fick vår tredje pojk. Vet att jag, som delade rum med en annan mamma på BB som fått en flicka) redan på bb tänkte att vi kanske kunde ha bytt bebisar… Skuld och skamkänslor i mängder för den tanken ( än i dag)
Sökte hjälp men tycker det är så dåligt att inte alla pappor och psrtners får mer information om hur de ska hjälpa och kunna upptäcka när mamman får en depression! Som drabbas har man ju nog med sig skälv och behöver ju bli omhändertagen.
Tror det är viktigt att ta upp detta mer och att det finns så mycket mer att berätta om det!
Tack för att du skriver! Det vore väldigt bra att fler har mer kunskap om det här ämnet (inklusive papporna) och om hur det kan se ut.
Jag minns hur en vän till mig grät i två veckor när hon fick sin andra pojke. Hon hade velat ha en flicka redan första gången. Nej, det var inte att jämföra med förlossningdepression men det där med att ha önskat sig en annan sort… det förkommer mer än vad någon vågar nämna!
Jag är glad om vårt samtal om det här ämnet kändes meningsfullt att lyssna på för dig och jag är glad att du berättar om din upplevelse. Det kanske var just detta, som du skriver, som någon annan behövde läsa om.
Och dina skuldkänslor hoppas jag verkligen kan få försvinna för du (och vi alla) är värd mer än att bära omkring på sånt!
[…] Malin har tre barn nu och jag har pratat med henne förut på Magpodden. Det samtalet kan du hitta här. […]